Försvinner en, kommer en annan

Vågen av våld i diktaturer i Nordafrika och Mellanöstern fortsätter.

” Folk är naiva ” sade en vän till mig för någon vecka sedan. ” Tror ni här i västvärlden att det bara går att införa det ni kallar demokrati i länder som varit diktaturer i hundratals, för att inte säga tusentals år? Det skulle bli kaos. ”

http://www.dn.se/nyheter/varlden/24-skots-ihjal-av-syriska-trupper

http://www.dn.se/nyheter/sverige/s-vill-ta-hem-gripen-planen-i-sommar

http://www.dn.se/nyheter/varlden/khaddafi-lamnar-aldrig-libyen

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12954495.ab

Han kommer själv från Iran och det fick mig att tänka till lite.

Det finns ett annat auktoritetstänkande kanske. Ibland kan vi se det i kulturkrockar, jag kan se det i skolans värld, där lärare med annan etnisk bakgrund ibland kan vara mer auktoriteter i klassrum eller ledarskap. Nu målar jag självklart lite schablonbilder för att förstärka tanken.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2420017/nu-fruktar-marrakesh-fler-terrorattacker

Men han har kanske en poäng.

Jag kan ibland kalla vår demokrati för McDonaldsdemokrati. Allt löser sig med pengar och företagande och att ha den där tanken som präntas in i oss när vi möter dessa stora företag som vill sälja på oss saker – att allt är möjligt. Jag tror inte det är så enkelt, vilket du som läser kanske inte heller tror.

Men någon form av demokratiskt samhälle är nödvändigt för att människor ska ha rätt till yttrandefrihet, att välja vad de vill göra med sin liv själva. För egentligen tror jag att oavsett var – Sydostasien, Sydamerika, Afrika eller Mellanöstern – så är en diktatur en diktatur. Maktfullkomlighet och hybris blir en förlängning.

Det är också bara titta på en stor demokrati som USA, som fängslar folk i läger och med stor sannolikhet utför någon form av tortyr på en egen politiskt fånge – Bradley Manning.

Diktaturer har ingen religion eller liknande etnisk bakgrund utan styrs av makt och pengar. Det har egentligen varit så sedan lång tid tillbaka. Titta på våra gamla svenska kungar, flera är ett lysande ex. på makthunger och manipulation.

Men för att återgå det min vän sade.

Jag tror ibland det finns en naiv tro faktiskt, även bland våra mest kända politiker, att demokrati är någonting vi måste tvinga på alla. I alla fall utåt. I sin retorik pratar de om mänskliga rättigheter, demokrati, värdegrund. Och blir förbannade och förfärade över de blodbad dessa försök till uppror skapar.

Längst därinne tror jag de förstår det mer komplicerade.

Och samtidigt kan det vara väldigt enkelt att förklara makthunger. Läs Machiavelli och Fursten. Den är alltid aktuell i all sin beskrivning att härskare ( fursten ) använder religion som maktmedel och härskar med brutalitet och stor omoral. Man kan fundera över vilka likheter det finns med alla diktaturer världen över.

Det som kan vara lite skrämmande med hans tankar är att människans moral eller natur är oföränderlig – vi är själviska, giriga och maktlystna. Och med den tanken blir makten lite som det där spelet man gjorde när man var liten, med klossar man slår ner och så kommer en kloss upp på ett annat ställe.

Försvinner en, kommer en annan.

Men jag kan inte se världen så, för jag tror samtidigt att människans natur är föränderlig men vi har inte perspektivet att se det. Vi pratar inte ens hundratals år utan tusentals. Men det finns hopp. För varför skulle så många människor tala om kärlek, medmänslighet och medkänsla och stå upp för ideal om hur världen skulle vara, om det inte fanns en starkare sida där. Jag tror på det, men det är alltid handling som är det viktigaste – en förlängning av orden som lyfter våra goda sidor.

…en röst för andra

Visst är det intressant med urbefolkningar och hur de behandlas. Vi i Sverige är alltid snabba att korrigera andra länder och hur de behandlar sin urbefolkning. Indianer i Nord och Sydamerika, Aboriginer i Australien. Men när det gäller vår egen urbefolkning, Samer, kan det ibland bli förvånansvärt tyst.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/nu-avgors-samernas-framtid

http://www.dn.se/nyheter/sverige/en-enorm-bitterhet-hos-samerna

http://www.dn.se/nyheter/sverige/samer-vinner-renbetestvist

Såg att samer nu vunnit en rättstvist i HD om betesmarker.

Och för mig är det väl egentligen ganska självklart att de ska vinna.

Kolonisation är ju även en del av svensk historia, även om vi inte pratar i dem termerna. En urbefolkning har alltid haft mindre att säga till om. Läser en kommentar från en markägare, som säger att samerna har bättre lobbyister och advokater. För mig handlar det lite att pendeln slår tillbaka. Precis som många andra urbefolkningar har samer satts på undantag under många år. Min mamma kommer från gränsen Västerbotten/Norrbotten och när jag var liten hörde jag hur befolkningen pratade illa om samer och det fanns allt från ilska till hat. Samtidigt fanns en oerhörd respekt för deras kulturarv och att, de var ju ändå här först men…

I ett landskap som är så stort som Norra delarna av Sverige, och med så liten befolkning måste man kunna samsas. Samer är en del av Sveriges befolkning. Att titta tillbaka i historien kan ge en skrämmande bild av hur man mätt skallar, försökte rasdefiniera samer ( lappar ) och lagstiftning anpassats efter den ” vite ” mannen.

Därför blir kommentaren, att de har bättre advokater och lobbyister intressant. Det finns en historisk aspekt som många glömmer och det finns många år att ta igen, där samer förlorat rättigheter. Inte enbart när det gäller marktvister, utan även mänskligt. Skulle vi se till hur de mänskliga rättigheterna är uppbyggda och funderar över hur Sverige som stat behandlat Samer, är det ingen bra bild som framkommer.

Därför är det självklart att Samer är en del av Sverige. Och deras näringar, precis som en jordbrukare eller skogsbrukare, ska tas på fullaste allvar. Men för mig handlar det lika mycket om vilket sätt Sverige ser på sig själv som land. Först november 2010 erkändes Samer som ett folk i Sveriges grundlag. Det är ett halvår sedan. Det är faktiskt någonting att fundera över, när vi ibland försöker vara en röst för andra.

Tro på din potential

We must recognize the great capacity we all have within.

Jag läste det på Dalai Lamas twitter. Ja, jag har börjat twittra själv, rätt kul att hitta korta meningar som faktiskt kan förklara mer än en hel bok. Och jag undrar, hur många inser hur mycket vi har inom oss själva – vilken kapacitet vi faktiskt har?

Jag sitter också framför en tavla där det står saker som:

Jag är viktig

Jag är unik

Jag vill

Jag kan

Hur viktigt är inte det att lyssna till den här typen av fraser och sedan göra det till en del av sig själv? Jag tror det är livsavgörande. För många av oss slår ifrån oss att vi inte ska säga att vi är viktiga, duktiga, unika och när vi sedan får beröm för det vi gör slår vi ifrån oss ( även om vi blir stolta därinne ).  Får vi sedan beröm för den vi är, kan det vara ännu jobbigare. Men jag tror det är viktigt att vi säger de bra sakerna till varandra och lika viktigt att säga det till oss själva.

Tänk om du som läser skulle säga någonting bra till alla människor du möter idag och i morgon, tänk om du skulle säga bra saker till dig själv? Det kan vara någonting som den personen gör men ännu bättre, om hur bra den är – du är så jäkla bra på att lyssna, snacka, ha medkänsla. Säg det till dig själv och ta det för en självklarhet, att du faktiskt är viktig, eller duktig, eller bra.

För att förstå vilken enorm potential DU har måste du ta fasta på alla de bra egenskaper du har. Det handlar om ditt ledarskap för dig själv. För om du inte tror på din egen potential, vem ska då tro på den? Jag läste om hur du ska föreställa dig var du vill befinna dig om fem eller tio år och faktiskt tro på det. Då kan DU nå dit.

Jag tror på det – du kanske inte når den fulla drömmen men du kommer att vara en bra bit på väg – och du kommer känna att du faktiskt använder din potential. Jag är ett av många ex. Jag har skrivande som yrke idag, även om det inte riktigt var den typen av skrivande jag satsade mot för snart trettio år sedan. Då drömde jag om att bli världsberömd författare och leva på mitt skrivande. Idag är det mitt yrke, men inte som jag trodde.

Vart tog tiden vägen förresten?

Men utan att tro på det jag ville, hade jag idag varit någon annanstans. Kanske inte sämre men jag vet att jag idag har ett drömyrke, och jag njuter av det. Och därför…

… we must recognize the great capacity we all have within.

Du har din potential att uppfylla, bara DU verkligen tror på den. Jag har också min, och den tror jag på.

Till E, du förstår vad jag menar.

Spegling av vårt samhälle

Jag tycker det är intressant att tiggeri diskuteras i välfärdssamhället Sverige.

Det är en bild som blivit mer och mer vanlig i en vanlig stadsmiljö, och kan kännas både obehaglig och även skapa medlidande. Tyvärr är den en del av de samhälle som växer fram, eftersom samhället idag handlar mer om självförverkligande än vi är en del av ett större nätverk av möten.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/en-medmansklighet-som-inte-ska-regleras_6109241.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/tiggeriforbud-i-sala-stoppas_6117997.svd

För där någonstans finns det som vi glömmer bort.

http://www.svd.se/opinion/sortera-sopor-inte-manniskor_6112345.svd

Som medmänniska är jag ALLTID delaktig i möten, och vad jag säger och gör är alltid en spegling av det samhälle jag vill leva i. Jag är också en spegling av det samhälle jag lever i. Sala kommun ville förbjuda tiggeri men länsstyrelsen säger nej.

Ett ganska väntat beslut, eftersom den personliga integriteten skulle kränkas och det skulle vara svårt att veta var gränsdragningen går för humanism och utnyttjande. För där är den springande punkten, enligt mig.

Det måste finnas möjlighet att komma åt de ligor som faktiskt utnyttjar, stympar och lemlästar barn och även vuxna för att tjäna pengar. Filmen Slumdog Millionaire är en film som de flesta människor borde se.

Eller så kan vi bara läsa Charles Dickens böcker om Oliver Twist. Kanske vi har glömt bort och inte vill se, för det här handlar om människans lägsta form av egennytta, där vi utnyttjar och förnedrar våra medmänniskor.

Tiggeri i många av dess former är tyvärr organiserad och utnyttjar svaga och utsatta människor. Vad ska man göra?

Jag tycker det är bra att debatten kommer upp, för det handlar om att skapa en human värld som vi kan leva i. Jag tror inte att devisen bry dig om dig själv och skit i andra fungerar i längden. Det skapar ett samhälle där vi får större motsättningar och klyftor. Jag tror inte kapitalism i den form vi har idag är lösningen och absolut inte socialism/kommunism heller. Ayn Rand mot Marx. Askan eller elden.

Tiggeri är ett symptom på det samhälle vi skapar, just den där speglingen. Det är ett samhälle som nedmonterar psykvård, institutioner, statlig verksamhet och ersätter det med all form av entreprenad. Det är nog ett av de starkaste modeorden just nu – entreprenad. Allt är entreprenad – äldreomsorg, sjukvård, skola och krig ( företag som Blackwater ). Staten ska ha mindre inflytande ( och där undrar jag hur Jan Björklund tänker när skolan ska vara statlig, helt emot nyliberalismens idéer ).

Tiggeri är ett slags entreprenad, även om det kanske inte är det bästa och finaste av företagande. Men bakom ordets fasad, finns även det vi försöker gömma. Organiserat tiggande är entreprenad i dess lägsta form.

För mig handlar tiggeri om att se till att barn, unga och utsatta vuxna inte utnyttjas och rent av lemlästas. Jag tycker det är bra att diskussionen kommer upp, för det behövs. Både för de som är tiggare och utslagna i dagens samhälle och för de som kidnappas och utnyttjas som tiggare till stora ligor. Samhället måste skapa resurser för att motverka – om det är så att lagar ska tillämpas eller om vård och omsorg är en annan väg.

Ett humant, modernt samhälle måste ha möjlighet att ta hand sina medborgare.

…. värt en liten del av min sorg

Jag har läst och funderat på det som hände Emil Linnell.

Det är en tragedi, en sorg för anhöriga.

http://www.dn.se/sthlm/sos-alarm-granskas-efter-dodsfall

http://www.dn.se/sthlm/allt-ansvar-kanske-inte-var-sjukskoterskans

Om det varit mitt eget barn, mina föräldrar, hade jag säkert varit utom mig av sorg och ältat om och varför. Livet blir i allt sitt vardagliga obegripligt och abrupt. Dröm blir till mardröm, förhoppningar förvandlas till ingenting.

Jag läser också om det hat som finns mot sjuksköterskan. Som inte tagit Emil på allvar, som fattat beslut efter eget godtycke. Och funderar över varför vi ofta måste hitta syndabockarna. Som i fallet med skolflickan förra året, som fick en hel bygds hat mot sig och sedan vändes hatet mot pojken som utsatt henne, på bloggosfären och i media.

Livet vore så mycket enklare om det vore svart och vitt, sant eller falskt.

Som när jag tyckte att min mamma skulle sluta ta hand om sina alkholiserade syskon, som var hemma hos oss under min uppväxt. Jag tyckte man kunde sätta ut dem på en ö och låta dem dö. Min mamma grät, jag var förbannad. Hon försökte förklara, jag vägrade lyssna. Det var så solklart, de hade själva gjort valet. Svart eller vitt, sant eller falskt.

Men inte var det så.

Det var inte förrän jag var äldre som jag förstod att valet inte var så lätt och för att ta bort demoner var de tvungna att förgifta sin kropp. Och till slut dog de en för tidig död.

Och därför kan jag bli lite försiktig med att anklaga. Jag kan bli upprörd, förbannad – det klart han skulle hjälpt Emil. Där finns inga ursäkter. Men det finns även annat att ta hänsyn till – policy, direktiv, arbetsmiljö. Det finns vad jag förstår en restriktiv hållning för att hämta med ambulans. Många är falska utryckningar, där behovet inte varit stort.

Lite är det som när man var liten och ropade på hjälp på skoj, men egentligen var det bara på skoj. Ibland fick man sig en rejäl utskällning, för hur ska vi veta vad som är sant nästa gång? Och det är sant.

Det finns förslag på förbättringar. Det är bra. För när det är den utposten och du ringer, är du utlämnad på nåd. Vissa lägen ska det vara tillämpat med dubblekommando. Bara det kan rädda många.

Hoppet att faktiskt bli lyssnad till är viktigt och få rätt hjälp eller diagnos, om det går.

Och släpp hatet mot sjuksköterskan och låt lagen ha sin gång. Sjuksköterskan kommer ändå få slåss med sitt samvete resten av livet och rent av dömas i domstol. Det kommer prägla många beslut sjuksköterskan tar, medvetet och omedvetet och det kommer påverka tron på sig själv. Och förhoppningsvis kan den tragiska döden av Emil, leda till att du och jag möts av bättre rutiner. Det kan aldrig kompensera, ersätta – aldrig – men i allt det som är mörkt, kan det ändå göra en nytta.

Det var som den mamma i slummen i Chicago som fick sin son mördad.

En präst, Bliss, mötte henne och efter att ha lyssnat till mamman ställde Bliss frågan:

” Ser du om det kan komma någonting positivt ur det här? ”

Prästen blev utkastad och utskälld.

Någon vecka senare bestämde hon sig för att träffa mamman igen, och utan att Bliss sade någonting, svarade mamman på hennes fråga.

” Jag ska ut och prata om varför du inte ska vara med i gäng. Om jag kan rädda ett enda barn, då har min sons död varit värt en liten del av min sorg. ”

Misstrogenhet skapar blint hat

Nya dokument från Wikileaks, den här gången om Guantanamo.

Dokument som kommer visa att USA har ägnat sig i åratal åt att fängsla politiska fångar och att priset för ” demokratin ” är högt. Att oskyldiga suttit fängslade, torterats och utan rättegång mötts av tystnad och förnedring.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/wikileaks-oskyldiga-holls-fangna-pa-guantanamo_6114759.svd

http://www.dn.se/nyheter/wikileaks/oskyldiga-holls-kvar-pa-guantanamo

Först vill jag säga att jag helt och hållet håller med Jan Guilliou om Julian Assange. Ett litet äckel utan principer, skriver han. För mig är Julian Assange lika fylld av hybris, som de han jagar. Han vill vara oåtkomlig och i hans värld finns det bara fiender – helt klart att den mannen har en världsbild som är paranoid.

Men med det sagt, alla avslöjanden som kan få världen att inse att hybris påverkar nästan alla människor med makt, är i grunden bra. Som exemplet Guantanamo. Som Bradley Manning, som idag är en politisk fånge i världens största demokrati.

För priset som demokratin betalar är högt.

http://blogg.aftonbladet.se/26609

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12931149.ab

En makt som växer sig alltför stark blir, skapar handlingar som inskränker mänskliga rättigheter. Det finns många exempel under de årtusenden människans historia skrivits. Idag är världen mer global men människans enkla negativa drifter – egennytta, makthunger – får konsekvenser som blir större, då vi inte längre pratar om ett furstendöme i Italien på 1400-talet och som motsäger sig att jorden inte är världens centrum.

Man kan önska att de andra drifterna – kärlek, medkänsla, empati – skulle kunna ta större plats. Men rädslan skapar tyvärr motsatsen, misstrogenhet skapar blint hat. Och det vet de som har makten.

De är fullkomligt medvetna om det och använder Hobbes teorier – de tillämpar dem till det yttersta och den vanliga människan sväljer betet. För det är också så, att om informationen också är vinklad och du inte är medveten om att du hela tiden möter en viss sanning, hur ska du då kunna förstå att du blir lurad. Det är bara ta serien om Kennedys, som inte ens får visas i amerikansk teve. Men man ska också vara medveten om den politik som vuxit fram från femtiotalet och framåt, och den motreaktion som blev synlig med McCarthy men som haft Ayn Rand och Milton Friedman som byggare.

Guantanamo ( och alla andra läger som finns i världen, som har samma syfte ), är i förlängningen enbart en del av vår historia. Nazisterna var de mest utstuderade men det finns många likheter när man tittar på vad makten i USA gör och hur Tyskland gjorde under andra världskriget. Och därför blir debatten inte särskilt stor i USA.

Och de som är allierade vågar inte kritisera. Som Sverige och Carl Bildt. Han är snabb när det gäller vissa länder – han visste nog inte riktigt vilket ben han skulle stå på i Libyen, eftersom Kaddaffi varit en mer nära allierade med USA än många förstår – men annars är han snabb när det gäller mänskliga rättigheter.

Här kommer han nog mest vara tyst eller rent av kritisera Wikileaks igen.

Och där finns en fara, att journalistiken och viss del av politiken, blir ett snällt lamm. I min värld skulle George Bush, Donald Rumsfeldt och flera andra ställas inför rätta. Likhet inför lagen gäller för alla. Men den finns inte, eftersom det är andra principer som gäller – framförallt pengar.

Det är en betydligt mer komplicerad mekanism, där du idag har krig på entreprenad, starka tankesmedjor och människor med pengar, som styr det som sker. Om Bush och co, skulle prata är det inte bara fasaden som skulle rämna utan ett helt system.

Vår egen natur

Hur hittar vi ny energi?

Frågan är faktiskt relevant, viktig och aktuell i skuggan av kärnkraftolycka i Japan. Den säkra kärnkraften lever i skuggan av den olyckan och Tjernobyl, som skedde för 25 år sedan.  Vi lever även i skuggan av det miljöhot som växt fram de senaste trettio åren, där vi ökat medvetenheten runt vår gemensamma miljö.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/historiens-varsta-karnkraftsolycka

http://www.dn.se/nyheter/varlden/zonen–den-osynliga-dodens-land-1

http://www.dn.se/nyheter/sverige/dahl-vi-har-inte-lart-av-laxan-fran-tjernobyl

Vi lever också i en värld av enorm konsumtion, där varor köps och säljs i en allt större utsträckning och det tär på jordens resurser. Att vi skulle tänka som indianerna om Moder Jord, som aboriginer och naturfolk som inuiter finns inte i vår sinnevärld. På sin höjd kan vi nog se en dokumentär och tänka, att det där är den rätta vägen men sedan är vi där i återvinningscirkeln och gör det vi är bäst på, konsumerar.

Det har i högsta grad att göra med hur vi hittar ny energi.

Den stora energin går till företagen, inte hushållen. Jag såg någon uträkning vid Earth Hour, hur lite det egentligen påverkade att du och jag släckte lite lampor; allt i förhållande till företagen och den produktion som sker.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/beslut-om-fossilgas-stort-misstag_6113191.svd

Kärnkraften står idag för ca 6 procent att energin vi konsumerar. Fossila bränslen är fortfarande störst, närmare 80 procent. Och beroendet är starkt. Utan energi, ingen produktion, ingen konsumtion = försämrad världsekonomi.

I min amatörvärld handlar det lika mycket om vilja, som kunskap.

Vi människor är lata av naturen. Så länge vi har kvar det som är den enkla vägen – fossila bränslen – kommer vi använda det. Kostnaden spelar ingen roll, priset vi får betala är inte lika viktigt som det vi vinner – kortsiktigt. Högre levnadsstandard genom hög konsumtion. Det finns idag en konsumtionshets som hela tiden växer.

Hela ekonomin beror på just det, lever på konsumtionshetsen. Och vi lever också i en katastrofekonomitänkande ekonomi – och det tror jag är en del av orsaken till att vi är i den situation vi är.

Katastrofer som Fukushima är bra för världsekonomin, enligt vissa. Orkanen Katrina, kriget i Irak, upproren i Nordafrika. Allt det är bra för ekonomin och i vissa grupper ses det som enda sättet att skapa en demokrati. Ja, det är sant. Där ond död, egoism och egennytta fyller sin plats, växer demokratin. Vi ska ha en McDonaldsdemokrati, det är den sanna vägen.

Jag håller inte med, och den här bloggen är delvis en motreaktion på det. För just nu härskar självförverkligandets århundrade och där har vi också en stor orsak till konsumtionshets och i slutändan den energianvändning som går åt för att fylla våra yttre behov – som vi tror fyller våra inre.

Det är inte förrän vi inser att vi aldrig kommer kunna ersätta det vi konsumerar med det mest basala – våra vardagliga medmänskliga behov – kärlek, vänskap, empati – som vi också kan förstå att vi faktiskt ska ta hand om det som gör att vi kan överleva.

Vår egen natur.

Vi tillsammans

Vi är du och jag som blir ett slags tillsammans

( tillsammans ser du mig och jag ser dig )

Vi tillsammans är en fantastisk kraft

( tillsammans fyller din kraft mig )

Vi blir en kraft som faktiskt kan förändra

( tillsammans förändras du och jag )

Vi förändrar tillsammans vad vi vill

( tillsammans förändrar vi också världen )

Vi vill, du och jag, någonting mycket mer än det vi är idag

( tillsammans blir därför vår vilja dubbelt så stark )

Vi är var och en våra egna och bemöter varandra så

( tillsammans bemöter jag dig, som jag vill att du ska möta mig )

Vi bemöter varandra här för den vi är

( tillsammans med dig är jag alltid mig )

Svenska skolan – motivation och glädje

Jag har följt den granskning som Aftonbladet gör om skolan, om förfallet, jävelskapet, segregationen, om allt det eländiga, jävliga, lärarlösa lektioner, dåliga löner – ja, det är ett under att vi ens har en skola värd namnet.

http://skolgranskning.aftonbladet.se/blogg/rattvist/

http://skolgranskning.aftonbladet.se/blogg/just-nu-protester-i-simrishamn/

Jag har själv arbetat i den svenska skolan i många år, och idag arbetar jag på de ” värsta ” skolorna – de skolor som hängs ut i media, som har dåligt rykte, där elever kommer från dåliga sociala förhållanden och där framtidsdrömmar ofta är en utopi, för vissa.

Och jag blir lite less.

http://skolgranskning.aftonbladet.se/blogg/med-horselskydd-i-skolbanken/

http://skolgranskning.aftonbladet.se/blogg/staten-struntar-i-din-skolmiljo/

Jag blir less på Aftonbladets s.k. rapportering. Själv arbetar jag med media inom IDA, och visst, en del av det som skrivs ska kunna diskuteras. Men, var finns det som är bra?

Det är så otroligt lätt att hitta det som är negativt. Att läsa om skolan är väldigt ofta negativt och som i det här fallet, otroligt vinklat om man lägger ihop bilderna som ges. Det finns självklart en politisk agenda bakom det här också, det får man inte glömma bort.

Jag har faktiskt en annan bild av skolan och som faktiskt är viktigare.

Om engagerade lärare och annan personal, om fantastiska elever och föräldrar, om otroliga prestationer och möten, om händelser och en utveckling som lyfter skolor.

Det är så otroligt lätt att hamna i offerskolan, som Aftonbladets team gör. Lätt att hitta bilderna som är negativa – en stökig sal, nedklottrat, elever som ser ledsna ut – för den bilden finns också. Men om man väljer att titta på det som är negativt, kan du aldrig vända en cirkel.
Tänk vad innovativt det varit om Aftonbladet faktiskt valt den andra vägen – att lyfta fram bra berättelser, bra händelser, bra skolor och lärare. DET skulle faktiskt vara betydligt mer intressant och ge mycket mer, om man vill förändra skolan. För det är faktiskt de goda ex. som kan förändra världen – och den svenska skolan.

Det som Aftonbladet gör är att skapa offer, offer som inte förstår bättre. Och det fyller på den offermentalitet som vissa skolor och lärare känner, och har man den inställningen, kan man inte förändra.

Att istället vara realist, eller rent av optimist, är den väg som den svenska skolan måste ta som riktning. Det är så lätt att peka på fel och brister, men sedan då? Jag ser inte förslagen hur vi ska komma tillrätta med bristerna och då blir en sådan här kampanj egentligen lika verkningsfull som en regndroppe i ett stort hav, om du vill fylla på mängden med vatten.
Visst, höj löner, skapa status, skapa lugn och ro – det blir nästan som klyschor. Men det är inte vägen, att skapa negativa bilder av den svenska skolan.

För mig handlar skolan om motivation och glädje, att faktiskt hitta en väg dit jag vill – både som vuxen och ungdom. Och då måste jag lyftas som människa. Jag måste få höra att jag gör bra saker, att jag är bra som människa, att jag faktiskt kan hitta vägar dit jag vill och att jag faktiskt kan förverkliga drömmar.

Att förändra skolkulturer är en av de viktigaste bitarna vi har i Sverige idag, och vägen dit handlar inte om straff, att ta mobiler eller lyfta hur illa det är.

Det handlar mer om flickan som skulle lära sig simma, eftersom hon inte var simkunnig när hon nått en ålder där hon skulle kunna simma egentligen, och när klassen skulle cykla iväg, ramlade hon av cykeln några gånger, innan hon talade om hon inte heller kunde cykla. På vägen tillbaka från badhuset lärde hon sig cykla, och med tiden även simma.

Det är också en del av den svenska skolan. Lyft den typen av ex. och visa hur bra skolan faktiskt också är.

Bra berättelser, fantastiska saker som faktiskt kan rädda liv. Berätta om det istället, och det kommer ge en helt annan effekt – goda ex. som faktiskt kan påverka andra att ta efter. Lite som filmen Pay It forward – det vore någonting helt nytt och innovativt, Aftonbladet.

Broar av bemötande

Intressant resonemang runt tryggheten i skolan, av mentor Sveriges generalsekreterare. Ja, det behövs fler vuxna i skolan. Jag är själv runt i skolor i Västerås och arbetar med media – att skapa tidningar, teve och radio, inom någonting som heter IDA. En enhet för förebyggande arbete.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/unga-saknar-vuxna-att-prata-med_6097973.svd

Där är det elevsociala arbetet på olika sätt, en oerhört viktig del.

Det finns många unika saker med IDA, och en av dem är Beteendevetare och socionomer in i skolan. Det andra är att ta in Passion eller kultur i skolan, som dans, drama, musik och skrivande i mitt fall.

Jag läste någonting om att det hjälper med fler vuxna, och ja. Men jag tror att vuxna ska ha klart definierade roller och det ska vara klart vad alla gör.

För barn och ungdomar behöver ha vuxna att prata med och ju mer tydlig roll, dessto lättare är det att veta var den vuxna befinner sig i det komplexa system skolan är.

Det ska också finnas en medmänsklig sida av vuxenvärlden som är jätteviktig.

Och där har alla vuxna ett ansvar.

Att titta på lärartäthet och säga att den är densamma som för ett visst antal år sedan är bra. Men frågan är vad som finns i lärarrollen. Jag tror det är jätteviktigt att läraren utanför klassrummet är medmänniska – och det är de flesta lärare. Men ibland finns en sida, som handlar om straff och lite svartvit syn på skolans uppdrag. Då blir det lätt att man är ett offer för situationen, istället för att vara realist. När man är ett offer är det ofta andras fel, och då kan man få fel syn på ungdomar.

När jag menar medmänniskan, är det inte under rastvakten vi hittar ett bemötande ( ordet ger mig en konstig klang och att jag använder det, beror på att MÅNGA skolor använder det fortfarande ). Det handlar om bemötande i varje situation som finns i skolan, och det är någonting som tyvärr diskuteras alldeles för lite – att bara diskutera det och försöka omsätta det, handlar om att vinna förtroende.

Men ja, det behövs en uppmontering av skolans inre resurser och där tror jag att fritidsledare kan vara en, skolhälsovård en annan.

Men jag tror att IDA:s väg är ett vinnande koncept. Det visar nomineringar till Götapriset i höst. Som ex. kan jag nämna skillnaden på IDA-skolor och andra, i en jämförelse när det gäller Trygghet och Inflytande. De röda staplarna är IDA:s resultat i jämförelse med övriga skolor i Västerås stad.

Och i och med en ökad Trygghet och Inflytande, ökar även måluppfyllelsen på de flesta enheter IDA klivit in på. Det handlar om att hitta andra vägar in i skolan och där tror jag det behövs andra professioner och kulturell bakgrund, för att skapa broar i bemötande.

Det handlar om det som beskrivs i artikel men där IDA:s personal har klart uttalade roller, och jobbar med antingen pedagogik eller elevsocialt arbete. Vi är brobyggare mellan elever, personal, föräldrar, sociala myndigheter och andra som är intresserade av skolans utveckling.