Det börjar och slutar på nätet

Jag skrev en gång om ett citat av Göran Greider .

Politik börjar och slutar på gatorna.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/natanarkismen-har-natt-vags-ande_5410743.svd

Jag läser idag en artikel där det påstås att nätanarkin är vid vägs ände.

http://www.dn.se/kultur-noje/nyheter/hovratten-provar-the-pirate-bays-uppsat-1.1177312

You wish. Det är ett oerhört naivt påstående och mer en förhoppning än en sanning.

För så länge det finns människor finns det idéer, och om det finns idéer sker hela tiden förändringar – det finns hela tiden en vilja att förflytta gränsen, att tänja den.

För det är precis som Greider säger – det börjar och slutar på gatorna ( det börjar och slutar på nätet ) – och det är inte förrän människor är trötta eller nöjda som det sker.

Är människor trötta, kommer de också alltid tillbaka i andra former.

Men det har också varit så i mänsklighetens historia, att det som varit framsteg måst förhindras av stat eller despotisk härskare. Inte för att det kanske varit fel utan mer för att man inte vetat vad det är.

Ett okunnighetens ansikte.

Så är det delvis med komrevolutionen och Internet.

Det pratas hela tiden om integritet men ibland handlar det mer om en ensidighet och det är där faran ligger. Integriteten är större för staten och det multinationella – staten och kapitalet – som i det här läget tar varandra i hand i förhållande till individens rätt.

Och där ligger faran på nätet.

Den mörka ålder som beskrivs är en nödvändig del i en utveckling av någonting många inte alls förstår. Jag förstår en bråkdel men jag förstår så mycket att om enskilda avlyssnar enskilda och en stat eller större organisationer som EU eller NATO ges en absolut rätt till tillgång, befinner vi oss snart i en värld som liknar 1984.

Att naivt tro att en rörelse är död, är att påstå att idéer inte finns – att inte tankar finns.

Vi lever i en värld där en stor del av världens länder befinner sig i förtryck, folk lever i en diktatur. Där handlar det om kontroll och inte öppenhet, och för att ha kontroll måste du samla information. Idag är nätet i västvärlden den bästa kontrollfaktorn.

Vi lämnar spår efter oss varje dag.

Och det är väldigt lätt att gå från frihet till kontroll och i värsta fall diktatur – istället för tvärtom. Vi har under drygt 250 år gjort en resa i västvärlden, från despotiska härskare som trodde de hade fått makten av gud till ett mer demokratiskt samhälle där vi har en någorlunda balanserad folkrätt.

Det är en utveckling som enbart kan garanteras om lagarna är tillräckligt starka och garanterar allas rätt, individens rätt framför samhällets – och där du kan känna dig säker att inte kontrolleras subjektivt och utifrån slump.

Och det börjar och slutar på gatan – det börjar och slutar på nätet.

…ingen annan duger som sällskap till mig mig själv, mer än mig själv.

Traditioner, hur viktigt är inte det?

http://www.dn.se/livsstil/inget-svenskt-utan-invandring-1.1177770

På bokmässan lyssnade jag på ett föredrag om hur vi använder sånger, symboler och traditioner – och att det visar en slags nationalism. Ja, en rätt korkad nationalism kan man väl säga. Och det var nog det den som höll föredraget ville säga.

Och hon ville visa hur vi kan ducka eller delta i en debatt som dyker upp;

” Nej, alltså, jag bryr mig inte så mycket, det spelar egentligen ingen roll, alltså. ”

” Alla får ha sina tradtioner, det är ju självklart men jag tycker det är viktigt att vi bevarar våra svenska. ”

” Det fattar man väl att deras traditioner är lite korkade, jag förstår egentligen inte vad det är, det där. ”

Jag personligen?

Om jag skulle säga någonting skulle jag nog påstå att jag inte är tradtionsbunden… men det är nog inte sant. För visst vill jag ha den där midsommaren, julen och lite mer. Men att påstå att det gör mig mer svensk att dansa små grodorna och dricka snaps, nja, det är nog tveksamt. Det sitter inte i traditionen, om jag ens har ett behov att känna mig svensk.

För jag är ju lika mycket svensk om man tittar på arv som många andra invandrare – finlandsvensk pappa som kom under kriget och på mammas sida lite tyskt påbrå. Kanske borde jag då tycka om lite bratwurst och ännu mer öl, knätofsar a la Bayern och ha den speciellt finlandssvenska granen i fönstret med alla lampor med olika färger och prata som mumin.

Nej, inte det heller.

För jag tror inte att rama in människor på det viset, med hjälp av traditioner, symboler, maträtter eller musik. Det är en del av en kultur som uppstått under många år och som också förändras.

Det finns en väldigt bra monolog ( jag glömmer alltid av vem ) som berättar att vi borde vara vänner i hela världen. Det finns så gott om plats. Sedan minskar han ner, från världen till Europa, till Sverige, Stockholm och den egna gatan till slut. Men den slutar inte där, för till slut återstår enbart en person som är tillräckligt bra – jag själv.

Tänk att prata med sig själv, äta middag med dig själv, promenera själv – att göra allt själv, varje dag och varje minut. För det finns ingen annan som duger som sällskap till mig mig själv, mer än mig själv.

Så är det med traditioner, mat, musik, konst – ensamheten skapar enahanda och till slut dör själen, språket och du själv. Är det just det du vill? Inte jag i alla fall.

Komrevolutionen – Cyberattack som vapen

I helgen var jag på bokmässan och släppte min dator för en stund – ja i flera dagar faktiskt. Fick ingen ordentlig uppkoppling på hotellet och orkade efter en stund inte ens försöka. Och på vägen hem tänkte jag lite ironiskt om mig själv – jag överlevde tre dagar utan uppkoppling -  det blev på ett vis avkoppling p.g.a. nedkoppling.

Och det kan få en att fundera på nödvändigheten av uppkoppling mot nätet. Vi kan även fundera på varför vi skapar ett sårbart beroende av binära tal, alltid med vetskapen att den som vill förstöra oftast ligger i framkant. Doping är likadant, för det finns någonting att vinna på det.

Jag tror det ligger i människans tro på att det som inte syns, det finns inte.

Det som inte händer, har inte heller hänt – och när det händer, finns det oftast väldigt rationella förklaringar. I alla fall vad vi vill tro.

Och så är det nog med känslan inför cyberattacker.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/it-expert-sverige-hade-aldrig-klarat-en-cyberattack-1.1177749

Jag menar, hur allvarligt kan det vara? Lite system som släcks ner, vi har inte ljus i några timmar. Det kan ju inte vara så farligt, eller?

Jag är ingen expert men när jag har pratat med människor som kan mer än jag, blir konsekvenser det som man kallar ringar på vattnet. Det är egentligen svårt att överblicka allt, för spridningen är oöverskådlig när den börjar.

Kan man inte hitta ett vaccin då?

För visst vore det skönt att kunna skydda sig totalt.

Jag tror att människan hela tiden utvecklar saker – och i syftet finns både det onda och goda. Så är det även med Internet. Internet kan du väga med de godheter du ser – underlättar arbete, privata kontakter, lätt att hitta material – mot mindre goda saker.

Vi skulle kunna göra bägge listor väldigt långa, för om det är någonting folk kan ha åsikter om så är det just Internet.

För i första och sista hand handlar det alltid om vinst. Visst finns det folk som skapar virus enbart för att det är kul men det finns alltid en vinst i någonting. Om det så är enbart för att skada.

Ju mer Internet växer, dessto större kommer kraven på kontroll. Vi lever just nu i en värld där egoismen ökar – och det finns en klart medveten politisk agenda bakom det, allt från Ayn Rand till Milton Friedman. Och samtidigt växer då kravet på kontroll av individen – internet, Swift, FRA.

För staten är samtidigt rädd att individen ska ha för mycket enskild makt. I allt det här hamnar cyberattacker som ännu ett dilemma i komrevolutionens vagga.

Hur skapar du fred i en värld av hat?

Hur skapar du fred i en värld av hat?

Det är väl en ganska bra fråga, när vi ibland/ofta ser rubriker om försök till fred i mellanöstern – Israel/Palestina t.ex.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/tidsfristen-pa-vag-lopa-ut_5402695.svd

Det är så lätt att släppa ord som försoning, förlåtelse, medkänsla – när rötterna sitter så djupt att du måste förstå varför buskarna slåss om vattnet som håller dem vid liv.

Jag mötte en flicka för många år sedan som hatade judar. Mer än allt annat. De hade enligt henne förstört hennes liv, hennes familjs och hennes släkts liv. Det var ett oresonligt, svart, ilsket hat mot en fiende som hon aldrig skulle kunna försonas med. Det spelade ingen roll vilka ord jag använde, vilka argument, vilka känslor jag försökte lyfta fram – hatet var ympat i henne.

Hur bemöter man den typen av hat?

För hatet finns överallt i vår värld – men vi kan ju inte låta det få regera. För vilken värld kommer vi då att leva i? Jag lyssnade i fredags på en kvinna på bokmässan som sade – att i världen finns det massor med människor som gör gott, varje dag. I vår vardag gör vi gott, i världen gör vi gott. Och så är det.
Jag tänker också på en annan klok kvinnan som sade till mig för några år sedan – om en ny ledare som kom till en arbetsplats:

” Vänta ska du se, inom ett halvår har han rivit ner allt vi byggt upp senaste femton åren. ”
Jag tvivlade men ändå kände jag att hon kunde ha rätt – och hon fick rätt.

Det tog inte ens ett halvår.

Så, vad vill jag säga?

Jag tror att vi människor i mångfald gör mer gott än ont – och jag tror vi älskar mer än vi hatar. Ja, det är ganska uppenbart. Men, ett stort men, är att det räcker med några få personer som tar sig en ledarroll och de kan riva sönder allt det bra på väldigt kort tid.

Och det är där vi måste börja någonstans.

Ledarskap är viktigt.

Se Nelson Mandela, som efter så många år pratade om försoning. Sydafrika kunde idag varit ett mycket mer annorlunda land idag, om hatet och misstron fått härja. Och där har ledarskapet i de här länderna ett stort ansvar.

Politik kan många gånger handla om balansgången mellan idéer och grupper och viljan att inte stöta sig, för att få fortsatt makt. Men politik handlar lika mycket om modet att bryta mönster och skapa nya vägar. Vägar där möten, försoning och medkänsla finns på riktigt, och fyller de med verkligt innehåll.

Det är det enda sättet minska hatet och hitta freden.

Förändra vår livsstil

För några år sedan läste jag boken sex grader och insåg verkligen hur mycket människan redan har och kommer att förstöra sitt eget liv – den miljö hon faktiskt är beroende av för att överleva.

Ibland har jag sedan dess följt debatten om miljö och speciellt förvånas jag över politiker som inte kan ta de rätta besluten. För det är som jag skrev en gång, det är All about the money.

Och nu byter en av de största klimatskeptikerna sida.

http://www.expressen.se/nyheter/1.2117587/global-uppvarmning-ar-det-storsta-hotet

Han har insett allvaret. För det är allvar. Som människor kan vi inte se längre än tre generationer – varken framåt eller bakåt. Vi har en hjärna som kan skapa fantasi. Men fantasin räcker ändå inte längre än till det vi kan överblicka.

Och det är det som är ett problem. Vi kan inte föreställa oss en värld som inte liknar den vi lever i. För när vi pratar om förändringar i miljö kan du inte se det från en dag till en annan och då kan vissa säga – men det är inte så farligt.

Eller som den amerikanske senator som sade:

” Men vill vi inte alla ha det lite varmare? ”

Värme är en sak – klimatförändring är en annan.

Vissa hävdar att det är cykler som kommer och går. Ja, det visar också jordens historia. Men, ett stort men… hur kan någon tro att ett antal miljarder människor ( som dessutom konstant växer ), i sin iver att ha den senaste teknologin, inte påverkar miljön och klimatet?

Det är ju självklart och ännu mer självklart blir det när utvecklingsländer vill ha samma bekvämlighet som västvärlden. Människan söker ju hela tiden efter det som är bäst för henne som individ. Och då tänker vi inte konsekvenser.

Och därför tycker jag det är skönt att Björn Lomberg inser vikten av att vi måste förändra vår livsstil. Han och förhoppningsvis många andra. Jag tänkte skriva med tiden – men den tiden krymper.