Men OM…

Oljekatastrofen utanför USA:s kust verkar bli en följetong.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/obama-pa-plats-i-louisiana-1.1113646

http://www.dn.se/nyheter/varlden/forsok-tata-oljelackan-misslyckades-1.1113970

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/forsok-tata-oljelackan-misslyckades_4788147.svd

Och det som förvånar mig lite är den brist på beredskap som finns, för en olycka av det här slaget. Ja, det förvånar mig alltid när människor som ser till vinst och blir lite hemmablinda, inte förstått att OM det händer, kanske det ska finnas olika alternativa lösningar.

Det gäller olja, det gäller kärnkraft, vattenkraft.

För rent krasst, det gäller att göra så stor vinst med minsta möjliga marginal i förhållande till miljön. Det är som att prata med någon som är för kärnkraft. Det är den renaste energiformen och dagens reaktorer är helt säkra, att de kan garantera att en olycka liknande Tjernobyl aldrig skulle kunna ske.

Men OM olyckan är framme, vilken beredskap finns?

Läste om en damm som börjat spricka och vatten skulle kunna dränka ett enorm område av bebyggelse. Undrar vad företaget har för beredskapsplan på det som egentligen inte är möjligt?

BP är ett vinstdrivande företag. USA är ett vinstdrivande land. Även om Obama höjt rösten, måste dessa gå hand i hand och det finns ett ömsesidigt utnyttjande av varandra. Och så är det – staten och kapitalet – hand i hand.

Och då tar miljön stryk. Det handlar hela tiden att ligga på marginalen till vad som är möjligt.

Se på klimatkonferensen i Köpenhamn, vilket fiasko. Jag skrev då, it is all about the money. Och samma sak gäller här. Om Obama skulle kräva för höga säkerhetskrav, skulle företagen vara tvungna att höja priserna och då får vi konsumenter betala – och i slutändan, Obama själv. I det energislukande USA är han beroende av ett gott förhållande till dessa företag och till väljarna.

Retoriken utåt är en fasad för att visa handlingskraft men inåt styr pengarna.

Fram för lite mer Rock N Roll

Har ni hört förut att soffliggarna avgör valet?

Att man måste mobilisera sina väljare?

http://www.dn.se/ledare/signerat/dnsynovate-tacka-grekland-1.1112677

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/nu-gar-alliansen-om-de-rodgrona-1.1112680

Det blir verklighet för bägge sidor inför valet. Det var en av de mer intressanta sakerna med den här undersökningen. Ett slags protest – sätta armarna i kors och visa missnöje från vissa håll.

http://www.expressen.se/Nyheter/1.2003574/alliansen-forbi-de-rodgrona

Men det jag också funderat på är C och KD – hur små de är och att de faktiskt riskerar att åka ur. Det borde ligga i Reinfelds intresse att ” sponsra ” dessa lilleputtar. För annars har de ingen allians. Jag tycker folkpartiet har vågat börja sticka ut hakan igen genom Björklund – sen kan man ibland tycka vad man vill om hans utspel men han får i alla fall uppmärksamhet.

Men tillbaka till väljare.

Jag själv börjar fundera över alla dessa undersökningar och… tröttna lite.

Det blir som hissmusik. Vem kommer ihåg den när man klivit ur hissen?

Det borde finnas kanske en mer strukturerad hållning i alla dessa mätningar, för nu är de politisk taktik från de tidningar som gör dessa. Det ska man vara lite medveten om när man läser. Och jag tror faktiskt vanligt folk gäspar och tänker, fan va de håller på redan, det är ju inte val förrän i höst.

Jag tror risken är att vissa nöter sönder rutan och löpsedel. För det är lite intressant att den politiska arenan har minskat känns det som. Det är enbart fokus på partiledare – finns det inga andra politiker i Sverige? Kanske skulle vi bara behöva en riksdag med sju människor – 4 mot 3 i omröstningar. Det nöts och nöts och nöts med samma namn och ansikten och om det är partistrateger eller media som lägger det i fokus vet jag inte.

Det gör debatten lite enahanda och rösterna är desamma.

Var finns Sabuni, Wallström, Odell, Olsson, Pagrotsky, Bodström, Borg – några av dem syns lite men det är lite blekt. Våga säga någonting som sticker ut även ni, så debatten blir lite mer spännande. Det politiska livet måste ha lite vildar som vågar göra det lite oväntade – lite mer rock n roll och fart.

Härligt med lite åsikter

Jag tycker det är härligt att Jan Björklund bryter sig ur blockpolitiken och skapar lite debatt. Det blir så otroligt tråkigt med den här blockpolitiken, där strategin att blocken ska ha gemensamma utspel och områden, på ett vis blir som ett gammal tuggummi.

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/fp-krav-pa-statlig-a-kassa-1.1111850

Det tuggas om och om, i samma frågor och av samma personer.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/arbetsmarknadsministern-fps-krav-ar-en-god-ide-1.1112384

Jag har mutat in mitt område och där ska du inte in och röra om.

Det är lite mer roligt med vilda västern – där det lite oväntade händer ( eller i alla fall lite mer höjt tonläge ) och de små partierna faktiskt kaxar upp sig mot de stora. För att det ska finnas en dynamik måste även de mindre våga.

Om a-kassan ska vara statlig eller inte, har jag faktiskt ingen åsikt om. Det viktiga är att folk inte utförsäkras och att i ett land som Sverige finns en trygghet i att veta – att veta om, att händer det någonting, ska jag kunna förlita mig på det jag har gjort och att det jag bidragit i form av skatter, ger mig tillbaka en trygghet och till slut värdighet.

Det är mitt sett att se statens eller fackförbundens uppgift i just den här frågan. Det är så lätt att slå på den som redan ligger ner och nästan har gett upp – för den kan inte fylla lungorna med luft och skrika.

För det är ett mänskligt syndrom. Den skriker högst, får mest hjälp. I alla avseenden. Och det är många gånger ett generalmisstag.

A-kassan är en försäkring för samtliga, för vi kan alla hamna där. En olycka, sjukdom och till slut arbetslöshet kan vara en väg. En annan arbetsbrist. Hela systemet är länkat i varandra och det behövs en rejäl översyn av det. Sedan vet jag att det finns en cynism ibland, speciellt bland människor som arbetar inom dessa branscher, att inte tro på människor.

Vi värderar istället för att sätter värde på. Och det är en fara. För varje människa är unik, som någon sade till mig idag. Vi är vårt eget avtryck och bör också behandlas med respekt utifrån det.

Rätt eller fel, Björklund? Jag vet inte, det viktiga är bemötande och tron på människan – sen tror jag inte det spelar så stor roll var saker och ting hamnar. Men det är bra att du sticker ut hakan och skapar debatt – mer av det, tack.

Diamanten kanske är en simpel sten

Några korta reflektioner mellan klädbyte och cykeltur.

Idag har jag varit på någonting som heter Låtskrivarfestival för högstadiet i Västerås. Jag blir så imponerad av dessa 14 och 15 år gamla ungdomarna som vågar står inför fullsatt konserthus och ge järnet.

Jag kan verkligen ser hur det lyser i deras ansikten, när de förverkligar en dröm. Och vad vore vi utan våra drömmar?

&&&&&&&&&

Sen läser jag två saker när jag kommer hem. Dels spekulation om boräntor. Visst är det intressant med bostadsmarknaden och egentligen vilka luftslott marknaden ( du, jag, mäklare, banker och andra intressenter ) bygger upp.

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/hushallen-bar-sjalva-hela-ranterisken_4771637.svd

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/baksmalla-efter-bolanefesten_4770897.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/privatekonom-om-bostadspriserna_4771955.svd

Jag kom ihåg den vansinneskarusell det var förra gången och så gick luften ur – det var som en ballong som började pysa lite och sedan ganska rejält. Och det känns ibland som om vi inte lär av historien, trots att den är nära.

Behov av ett boende är ett av de mer primära som vi vill tillgodose. Alla har vi olika drömmar och möjligheter. Och plånbok avgör i många fall. Det är som att se Lyxfällan, där människor ibland lurar sig själv och kan få gå från hus och grund. För vi vill ha den där drömmen ibland som vi inte kan få och då tar vi lån eller skuldsätter oss.

Vad är ett boende värt?

Det är en bra fråga. För en del väljer att se till att bo centralt är viktigt och sparar in på mat, kläder och annat. Det finns de som lever över sina tillgångar till bubblan spricker. Och därför är förväntningar – personliga och marknaden – mycket av det som styr. Och skapar just en bild av ett värde, som helt plötsligt inte är sant.

Jag hade ett antal jag kände vid förra vändan, som hamnade i en karusell av status och när allt sprack, sprack inte bara drömmen utan en massa annat samtidigt.
Ska vi döma?

Vi kan ha kul åt, grina med, förvånas över människor i Lyxfällen. Jag har hört många kommentarer om det programmet. Och folk förstår inte. Men samtidigt tror jag inte steget är långt till mig själv och det är det som berör.

Men drömmar kan ibland ha ett ganska högt pris och man måste själv fundera var gränsen går för min egen dröm och mitt boende; och vara smärtsamt medveten om diamanten kanske är en simpel sten när allt rasar…

&&&&&&&&&&&&

Läser om videoboxar. Visst är det underbart. Att få tag på en bra box och bara sjunka ner och undan och njuta. Slippa reklam, väntan på hur det går, följa personer. Det är precis som en god bok, om serien är bra.

http://www.dn.se/dnbok/medelklassens-nya-roman-ar-har-1.1111585

Bra just nu?

Jag har fastnat för The Wire. Underbart realistiskt serie om poliser som kämpar mot korruption och vardag och deras motståndare, de mest kriminella och deras liv och vardag och drömmar. Se den.

Vad är kunskap till för?

Betygen är en ständig diskussionsfråga, som dyker upp oavsett om det är valtider eller inte. Ibland är det människor i verksamheten som argumenterar eller de som forskar. Betygen i sig är för vuxna någonting annat än för barn.

http://www.dn.se/debatt/annu-en-gang-fuskar-regeringen-i-betygsfragan-1.1110742

Och det glömmer vi lätt i debatten.

När jag oftast läser dessa artiklar är det vi duktiga vuxna som tror oss veta vad som är bäst som uttalar oss. Och så ska det även vara, till stor del. Men glöm inte barnperspektivet.

Man kan se betyg på många vis men jag ska nämna två.

Dels är det ur en processperspektiv. Vi pratar ofta om att processen är målet, och att själva målet är inte målet. Det innebär att det kan skapas kreativa processer, inlärning som syftar till samarbete och man behöver inte känna att slutresultat har lika stor betydelse som själva inlärningen.
Det skapar säkra barn, och vuxna som vet att tiden är på deras sida.

Det andra är ett målperspektiv. Där är målen målet och processen dit är enbart en slags transportsträcka med olika etapper. Det innebär självklart även det kreativa processer men där slutresultatet mäts i olika typer av test och då har man nått kunskap.

Det skapar målinriktade barn och vuxna.

Jag har gjort det lite medvetet skruvat, jag vet, men det finns nog en viss typ av sanning av två modeller och tankesätt som finns. Det finns flera men jag vill exemplifiera hur det på ett vis kan stå två modeller mot varandra och bägge ger kunskap fast på olika vis.

Vilken skola är bäst och var någonstans ska vi då mäta kunskapen i betyg?

Enligt undersökningar är Sverige långt fram, till och med bäst, när det gäller kreativitet och innovation. Det som leder till entrepenörskap, ett av de nya modeorden inom skolan. Där krävs just det där processinriktade för att få fram idéer men det kan inte alltid mätas i resultat för det kan ta år innan man når en produkt. Man har jämfört länder som Indien, som ligger långt efter oss i innovation och tittar på hur Sverige gör. De har den andra modellen av skola.

Så det handlar lite om hur man värderar kunskap och vad kunskap är och är till för.

För att ta det från ett ungdomsperspektiv tror jag att större delen skulle vilja ha betyg tidigare. Troligtvis redan från högstadiet, det vill säga sjuan. Där finns även en gräns från det mer processinriktade mellanstadiet till det målstyrda högstadiet – från klasslärare till ämneslärare. ( ja jag vet att lärarutbildningen ser annorlunda ut men realitet är en annan sak ).

Och det kanske är en naturlig övergång för ungdomarna. Det finns många avväganden och vi kan diskutera om betygens rätt eller fel men för ungdomar är det även ett rättesnöre i en värld som ibland kan vara lite förvirrande. Jag tror själv det skulle vara en bra gräns, för där skulle man även ha tre år på sig att sätta in resurser och hjälp.

För det är ju så, sedan är det faktiskt upp till skolor, skolverket och regering att ge resurser till de som faktiskt inte når målen. Det är där den stora bristen ligger idag. Betygen i sig ska ju delvis vara en hjälp till hjälp men kunskapen att ge rätt hjälp och ha resurser, är avgörande.

Jag tror att många skolor skulle behöva titta på IDA, som jag själv arbetar inom. Där arbetar vi med tre ben inom skolan – familj ( socionomer och beteendevetare ), språk ( hemspråk, svenska och matte ) och passion ( dans, drama, skrivande, musik, idrott ) – och ser enormt starka resultat. Både socialt och kunskapsmässigt ( betyg ).

Läs gärna mer på www.idasidan.se och klicka på Vad är IDA-projektet? IDA är idag inte ett projekt utan permanent i Västerås stad, tack vare de goda resultaten.

Från fred till anarki – eller en tro på tomten

Jag läser om en doktrin som de rödgröna vill ska genomföras. USA tillbaka till USA.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/retratt-av-usa-rodgront-krav_4764037.svd

”En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser”.

Det är en tanke om världsfred, lycka, harmoni – och fullkomlig idioti. Jag är ingen fan av USA:s sätt att se på världen men att genomföra någonting liknande kan man som icke-expert inse är en katastrof. Det är som att läsa kommunistiska manifestet och tro att allt det som står där är genomförbart.

Vi har ju sett de experiment som varit under 1900-talet och hur det gick. Det känns som om det här är en svängning åt vänster, som är en kompromiss för att få makten och som man hoppas ingen skulle upptäcka.

Visst skulle USA kunna minska sitt ” engagemang ” , det är självklart men det handlar om balans. Jag kan hålla med om att engagemanget kan minska. Men om du tar bort någonting, så dyker annat upp. Människan drivs av en fruktansvärd egennytta som Hobbes beskrev redan på 1700-talet. Och det enda sättet är att ha en stark makt, en kung i hans fall, som övervakar och trycker bort egennyttan.

Tyvärr har USA utnyttjat, speciellt under efterkrigstiden, och istället använt egennyttan som en form av maktmedel mot svagare länder.  Mot det behövs en motreaktion. Men samtidigt är vi idag så mycket mer beroende av en global värld, för att skapa rättvisa. Vi lever faktiskt i ett helt nytt tidevarv, som sakta tog sin början efter andra världskriget men som accelererat under slutet av 1900-talet och början på 2000-talet.

Det finns det klassiska uttrycket världen krymper.

Och att då som de rödgröna tro på en utopisk värld utan konsekvenser i det här fallet, är som att tro på tomten. Hur man kan ha det här som en utrikespolitisk doktrin och kunna föra en vettig trovärdig dialog, är en gåta för mig.

Kanske skulle man ställa fram den där leksaken, där man slår ner en kloss och så kommer det upp en annan, för Hans Linde. Det kanske skulle vara en nog så enkel symbolik att förklara vad som händer om man vill vara så drastisk som han är i sina tankar. Det är inte att skapa fred utan anarki.

Idéer som vinner

Nu skruvas temperaturen upp lite, vad gäller opinionsundersökningar. Först igår, där mer personrelaterat visade att de flesta ser Reinfeldt som mer kapabel att regera. Och idag så ökar bägge blocken och de röd-gröna drar ifrån.

http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/ras-for-sverigedemokraterna_4758589.svd

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/ras-for-sverigedemokraterna-1.1110160

Detta trots sin budget och besked om höjda skatter.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7176737.ab

Jag tror fortfarande att de mindre partierna i alliansen måste börja profilera sig. Hur tyst har det inte varit om C och KD senaste veckan i media. Björklund har profilerat sig lite mer och varit synlig och det vinner FP på i längden tror jag. Det gäller att tränga igenom bruset som finns och våga sticka ut.

Jag håller med honom i att elever inte ska sätta lärares lön.

http://www.dn.se/debatt/elever-ska-inte-vara-med-och-bestamma-lararens-lon-1.1109892

Dock kan utvärderingar vara ett stöd för arbetsgivare, för att se hur läraren agerar i klassrummet. Jag håller med om att läraryrket är ett av Sveriges viktigaste arbeten och om man läser artiklar och debatt, är det någonting som alltid är brännhett. Elevers makt inom skolan är en viktig del, i det avseende att det handlar om demokrati. Utan en fungerande elevdemokrati, får du ingen riktigt bra arbetsplats.

Men undersökningen då?

För mig finns två reflektioner till.

Den ena är att S fortfarande har en bas att falla tillbaka på. Annars skulle inte det stödet vara så konstant. Trots att Mona Sahlin inte har det största förtroendet, har det partiet en väl inarbetad bas ( men den minskar ). Jag tror att det kanske håller några val till men sedan kommer ledarskap och innehåll ( en reformation i retorik ) vara nödvändig.

Att se sig som ett arbetarparti idag, är att se sig som ett medelklassparti. Det har man förstått genom att flytta in i mittfåran som de flesta andra men det behövs samtidigt en omläggning av retoriken. Att prata om arbetarklass är att arbeta om segregationsklyftor  som kanske mer handlar om brist på utbildning, utanförskap p.g.a. boende och ett socialt arv som påverkas av nedskärningar inom sociala försäkringar, vård o.s.v.

Där kan alla partier hjälpas åt i och för sig.

Det andra är att det som ses som den stora valfrågan är ekonomi. Jag vet inte om det riktigt är så när man pratar med människor. När jag pratat runt lite har det handlat om idéer – om sakfrågor som även betyder annat. En är miljön ( inte undra på det stöd som MP har ), en annan är skolan ( kan bero på att jag cirkulerar runt den världen ) och den tredje arbeten. Allt hamnar i och för sig inom ekonomi men samtidigt handlar det faktiskt om idéer – vad vill jag utveckla. Det är lätt att hacka sönder andras förslag men det viktiga är att visa det egna – där tror jag den stora vinsten ligger hos vanliga människor.

Bra eller dåligt?

Vi ser ett alltmer personrelaterat undersökande av politiker.

http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/rodgrona-tror-pa-reinfeldt_4756179.svd

Bra eller dåligt?

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/rodgrona-tror-pa-reinfeldt-1.1109943

Att som igår läsa Göran Skytte om Maria Wetterstrand eller Barometern om Mona Sahlin, blir att komma bort från sakfrågor. I många politikers fall skulle det innebära att de faktiskt inte skulle kunna vara politiker, efter den mall som Skytte sätter upp och ge sig in i frågor som de inte har utbildning i, haft yrken i osv.

Men det är ändå light mot vad som kommer att komma tror jag.

Och det är inte förvånande.

Vi lever i ett samhälle idag där ditt självförverkligande är en av de viktigaste punkterna på agendan. Läs alla böcker om hur du ska få god självkänsla, bli en god människa och lyssna till Törnblom, Pollak och andra gurus i hjälp till själv världen.

Och lever du inte upp till det, kan du samtidigt få lite dåligt samvete, en stund. Och då är det lätt att hitta fel hos andra, än rätt.

I det här jämförande facket hamnar även politiker.

De ska ju faktiskt guida oss – ja, kanske inte lika handfast som Mia Thörnblom men ändå. Politiker ska lägga ut kursen för hur landet Sverige ska gå.

Och då blir det en bedömning av deras trovärdighet.

Bra eller dåligt?

I andra länder har det här varit en del av det politiska livet mycket längre än vad vi har varit vana vid. Vi för egentligen över en anglofierad och amerikansk bild av politiker.

Richard Nixon är väl ett bra ex. där man undrar om han rakat sig inför sista debatten i valet  1960. 1970 skrev en Julian Fast en bok om det här och hur viktigt kroppsspråket är. Och där vinner Reinfeldt stort och det är mer det som gör det än hans politik.

Utstrålningen, den raka hållningen och alltid proper – det ger honom ett övertag. Han känns trygg. Och så har han förstått det här med rött ( kolla slipsen ).

Och det här är säkert ett medvetet val i kampanjarbetet. Lugnet är viktigt och han påminner alltmer om Göran Persson i sitt sätt att skapa framtoning.

Så visst, i teve och internetålder är det viktigt med den framtoning du har. Och det är någonting vi får leva med.

Bra eller dåligt?

En fråga som jag senast diskuterade igår med en man som ringde, var politikers personliga ansvar. I den mening vi skulle komma till just det, är det här bra. Om vi kan få riktiga personval fullt ut, så är det här bra. Dock tror jag partier tvekar, för då skulle politiker vara tvungna att stå för löften, vara mer aktiva mot sin valkrets, stå till svars och ibland vara lite anarkistiska mot partiet när en hjärtefråga kommer på tal.

Jag vet inte om vi är mogna för det i Sverige.

…hot mot Skyttes världsbild

Läser Göran Skytte och hans påhopp på Maria Wetterstrand.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/wetterstrand-ar-ingen-kamprad_4752699.svd

Tidigare i veckan var det Mona Sahlin och kläder.

http://aftonbladet.se/nyheter/article7167435.ab

Ett tag var det hennes väska.

När Gudrun Schyman var med i Lets Dance ifrågasattes hennes trovärdighet.

Varför är det lättare att ge sig på person när det gäller kvinnor än män?

Det är intressant tanke och leder till de gamla maktstrukturer som finns i vårt samhälle. Och som det känns som om Göran Skytte är kvar i. På ett vis känns det som om Maria Wetterstrand är ett hot mot hans världsbild.

Det finns ett patriakaliskt  system som märks ner ändå till barnens förskola. Det var en forskningsrapport för någon vecka sedan som beskrev hur barns könsroller blir befästa från förskola och uppåt. Jag har två tjejer, fjorton och sexton år, som märker det här och slåss mot ett system ibland som har invanda mönster. Speciellt där killar får en lite glassigare väg fram.

De är vana att kunna ifrågasätta dessa mönster men motståndet kan ibland vara tyst nekande, vilket är den värsta typen. Då kan du aldrig ens föra upp det till diskussion och förändra.

Men sedan finns en reflektion om personfixeringen i dagens politik. Vi har ett valsystem som kallas personval. Det är början till ett mer personligt ansvar för politiker men det är precis som mycket i Sverige, en slags kompromiss. Det är kanske dags att göra ett rent personval, där röst mot röst räknas – och där faktiskt politiker får lite friare tyglar – och med det större ansvar mot sina väljare.

För jag tror att det här är en del av avarten på personfixering och ansikten utåt. Att det är lättare att gå person men glömma politiken och då blir allting mer smutsigt. Det är synd. En renare ton, skulle även skapa ett större förtroende för politiken. Och jag tror också att om vi verkligen skulle ha mer genuint ansvariga politiker, som inför sin valkrets får stå till ansvar och visa vilka löften de uppfyllt, skulle få en bättre politik.

Försäkringskassans dilemma

Ett system som inte fungerar – ja, det är försäkringskassan.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/fortsatt-strid-for-skadade-soldater-1.1109635

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7169471.ab

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1996527/forsakringskassan-omojligt-att-gora-undantag

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1996648/mikael-skadades-i-afghanistan-vagras-ersattning

Reportaget om skadade soldater som får problem med kassan, är bara ett av många som varit det senaste året. Det är för mig helt obegripligt att ett system som ska ta hand om människors värsta tider, är så inhumant.
Det känns som om det är fel personer som styr eller arbetar just där.

Det går inte att göra undantag, säger en talesman. Och det där är försäkringskassans stora dilemma. Att de inte individuellt kan pröva fall utan hela tiden hänvisar till paragrafer. Jag tycker att de som arbetar på försäkringskassan ska vara personligt ansvariga för handläggning och deras närmaste chef juridiskt ansvarig, för felbehandling. Då tror jag att det skulle se väldigt annorlunda ut i handläggning.

Jag tycker det är fegt och ynkligt när nästan alla yrkesgrupper i Sverige är personlig ansvariga för det de gör och handläggare på försäkringskassan kan gömma sig bakom paragrafer. Det behövs ett Lex försäkringskassan, som tydligt visar att handläggarens personliga ansvar och kontakt utåt är juridiskt bindande och om felbehandling sker ska dessa kunna föras vidare juridiskt, i värsta fall till rättegång.

Jag tycker det blir är ännu mer intressant då Carl Bild säger att han inte tvekar om den svenska insatsen i Afganistan.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/jag-har-blivit-starkt-i-min-uppfattning_4751875.svd

Vi har en styrka på ca 500 man, som gör en insats. Jag har alltid själv haft svårt att väga för och emot i den här frågan. Visst ska Sverige bidra med sitt kunnande när det gäller fredsfrågor, humanitära insatser och aktivt försöka stärka fred. Men den här styrkan blir indragen i regelrätta strider på ett annat vis än t.ex. FN-styrkor.

Motståndet jag känner är att vi deltar i ett slags korståg, ännu ett av många som förekommit sedan tusentalet och där det på ett vis står GUD mot GUD. Det skapar ingen bra grund till förståelse. Att fundamentalism möts av annan fundamentalism ( den amerikanska högerns tro på att GUD är med dem ), är ett sätt att skapa motsättningar. Och på ett vis är det just det vi stöttar när vi deltar i kriget.

Så jag är kluven när det gäller den biten.
Och jag undrar vad Carl Bildt säger om det sätt som de skadade svenskarna i Afghanistan behandlas när de kommer hem – ett system som han är ansvarig för som aktiv politiker. Om vi ska delta måste de män och kvinnor som sätter sina liv på spel, kunna vara en del av de undantag som försäkringskassan gör – eller ska jag säga, borde göra.